Det känns lite ironiskt att just jag sitter här och skriver ett första blogginlägg. För i många år var jag drottningen av to-do-listor, självdisciplin och prestationsångest i snygg förpackning. Jag kunde checka av mål som andra samlar in bonuspoäng. Men till slut fanns det inte mycket kvar att samla in – bara trötthet, stress och en känsla av att jag missat själva poängen.

Jag trodde länge att balans var något man uppnådde. Idag vet jag att balans är något man skapar, om och om igen – mellan viljan och vilan, mellan drivet och drömmarna, mellan “jag borde” och “jag vill”. När jag kraschade för andra gången (ja tydligen lärde jag mig inte av den första) trodde jag att jag hade gått sönder, att jag var offer för min kropp och hjärna.

Men det visade sig att det bara var mitt sätt att leva som gjorde det, men jag insåg inte då. Och där någonstans mitt i kaoset, började jag bygga om – två steg fram, ett bak, lite snett ibland men med hjärta.

Det var också där början på den här resan och tanken om Livsekvationen föddes (Lifeqation ja det är felstavat). Inte som ett av alla projekt, utan ett kall… något som egentligen följt mig hela livet på olika sätt. Nu med ett tydligt syfte både att följa en av mina drömmar men framförallt se till att inga andra kvinnor behöver göra den resan som jag gjort för att kunna njuta mer av sitt liv.

Jag startar den här bloggen för att skriva om mellanrummet, livsekvationen och kanske variabler som man kanske inte tänkt på. Om livet som pågår mellan möten, mellan mål, mellan barnskor i hallen och nya idéer som inte låter sig tystas. Om balans, bullshit, byggkaos och bryggkaffe. Om hur man kan vara både stark och snurrig, driven och dränerad – och ändå helt okej. Det här är ingen livsmanual. Det är bara en plats för tankar, reflektioner och kanske ett skratt eller två.

För livet… det händer ju nu.

Inte sen.

☕/ Stina-Lisa